Jag har vänt på många saker i mitt liv
Berättat av signaturen ”OKS” på forumet Magiska molekyler, 10 juli 2011:
Jag åkte till Wales förra året och tog iboga. Jag var nybliven singel och jag mådde otroligt dåligt, jag hade konstant ångest från sekunden jag vaknade tills jag somnade. Jag fick för mig att ta tillfället i akt och ta iboga så fort som möjligt för att se om det kunde hjälpa något. Jag fick kontakt med en snubbe i Wales som ordnade ibogaceremonier, han har varit heroinberoende men genom iboga har han blivit fri från skräpet och idag är det hans arbete. Han reser runt och ordnar ayahuasca/cambo/ibogaceremonier i europa.
Viktigt att poängtera är att han inte tar emot narkomaner, han har inte resurser att ge dom den behandling som dom behöver tyvärr.
Efter att ha snackat en del med honom på Skype var det dags för avfärd, jag flög över havet och landade i Bristol, tog tåget till Wales och taxi hem till honom. Han körde mig till stället där vi skulle ta ibogat dagen efter, hungrig som ett spöke gick jag och la mig i en stor sal med insikten att nu finns det ingen återvändo. This is it!
Dagen efter väcktes jag av en gammal tant som skulle ha ett yogapass i salen, pigg som en tonåring men 60 år gammal var hon. Hon bossade runt alla och bjöd mig på té. Hon hade bestämt att jag skulle delta i yogapasset, jag hade inte mycket att säga till om så det var bara att börja apa efter hennes rörelser och försöka slappna av.
Jag var inte riktigt på humör för yoga eller något annat, nervös inför ibogatrippen som jag var, men hon valsade på och presenterade mig med namn och härkomst inför alla andra
När vi var klara med passet satte vi oss i en ring och hon snackade lite om livets problem, en i gruppen hade precis förlorat sin pappa så hon pratade om det. Hon började till och med gråta vilket var jävligt strongt gjort av henne.
Tids nog byttes folket ut, yogafolket lämnade stället och en och en kom ibogafolket. Det var mest (lägre) medelklassmänniskor där, trevliga som få var dom. Alla utom en hade erfarenheter av droger, han som inte hade erfarenheter av droger kommer jag att nämna senare för han hade en rejält svår upplevelse.
Framåt kvällen var det dags för alla att skruda om till vita kläder och alla tog ett snack med snubben som ordnade det hela ifall någon hade frågor eller så som dom ville ställa innan det inte fanns någon återvändo. I efterhand har jag förstått att jag borde ha pratat mer med honom än vad jag gjorde, men det får jag komma ihåg nästa gång istället.
Vi satte oss i en ring och fick instruktioner om vad som skulle hända under de kommande två dygnen, vi skulle först meditera 5 minuter, sen fick vi ta så mycket iboga vi kunde, morgonen efter bjöds det på frukt och kvällen efter skulle vi dansa in i det nya livet med en liten dos iboga i kroppen. Tredje dagen var allt över.
Så! Då var det äntligen dags för Den Stora Resan. Jag har varit nyfiken på iboga sen jag fick se Mickes berättelse här på MM och nu skulle jag äntligen få tillfälle att göra det.
Vi låg uppradade längs väggarna, vi var 10-15 stycken, och ledaren gick runt till oss alla med en flaska full med nedmald ibogarotbark, han doserade med en kork och instruerades oss att svälja ner ibogapulvret med kolsyrat vatten. Nästa dos kom en halvtimme senare och därefter fick alla så mycket dom kunde ta varje timme.
Inom en halvtimme började jag känna av de första effekterna, de klassiska surrande ljudet infann sig, då var jag säker på att det var på riktigt. Efter andra dosen låg alla tysta och andades, kände effekten flyta in och vänta på att universums portar slogs upp inför dom. Jag fnittrade lite lätt och tänkte på farmor och farfar, jag har inget minne av att jag tänkte på något specifikt, allt jag minns var fnitter och farmor och farfar vilket var märkligt. Jag kunde inte koppla skrattet till något specifikt. Allt eftersom tiden gick dök jag djupare och djupare in i ibogavärlden, tids nog blev jag våldsamt illamående och började spy, hårt. Jag spydde högljutt och rapade en massa också, jag kände att jag störde dom andra i deras resa när jag låg där och harklade mig, spottade, rapade, spydde och lät. Men tids nog fanns det inte en enda en som inte hade spytt under natten. Alla hade en varsin plastbytta som byttes ut med jämna mellanrum, ledaren gick runt med en röd pannlampa och servade alla som reste. Under natten tändes rökelse som dom viftade över oss med en uppstoppad fågelvinge.
Efter att ha spytt upp det mesta och insett att jag inte kommer att kunna ta mer iboga la jag mig tillrätta och lät ibogakraften ta över. Allt var svart och oändligt djupt, det fanns ingen mark att stå på, det fanns ingen himmel att se upp i, tid och rum existerade inte längre, allt var tomt. Limbo.
Jag hade frenetiska tankar, jag försökte förstå vad jag tänkte på men eftersom närminnet var obefintligt fastnade jag i en loop där jag försökte komma ihåg vad jag skulle komma ihåg och vad jag hade glömt och vad han hade sagt och och och… Det var förjävligt för jag kunde inte minnas någonting men ändå kämpade jag för allt i värden för att komma ihåg någonting. Jag mådde förjävligt. Jag kunde inte röra på mig, min kropp lydde inte, jag kunde inte tänka, min hjärna lydde inte, jag kunde inte må bra, mitt sinne tillät inte. Jag ville gå på toaletten men jag… Jag vågade inte säga det. Såhär i efterhand tycker jag synd om Oks när han låg där och inte vågade säga till.
Men då och där bestämde jag mig för att inte säga till.
Tomheten som infann sig gav mig en extrem form av ångest, den här känslan återkom i en mildare variant i månader efter resan.
Tids nog kunde jag somna, morgonen efter stapplade jag på benen och gjorde mina behov. Det var mitt i den där känslan av extrem ångest som jag bestämde mig för att gå på toaletten, jag låg och plågades brutalt hårt av ångesten och jag tänkte att jag måste göra någonting åt det så jag gick på toan. När jag satte mig ner på sitsen kände jag kylan mot huden och helt plötsligt var jag tillbaka på jorden. Ångesten var borta och jag kunde tömma blåsan i lugn och ro. På väg tillbaka till salen såg jag att dom hade dukat upp frukter som jag åt av. Jag satte mig i höstsolen och lät frukterna stilla min hunger och törst.
Efter frukosten gick jag och la mig igen, folk började gå upp och umgås med varandra. Jag var rejält omtumlad och mådde inte bra men det höll jag för mig själv… Dagen gick och på kvällen var det åter dags för en dos iboga så att vi kunde dansa oss tillbaka till livet tillsammans. Vi fick välja mellan rotbark eller helrotspulver, jag mådde såpass dåligt att jag tog lite helrotspulver (som är mindre potent än rotbark) under läppen och dansade loss till bwitimusiken. Vi gick runt i en cirkel timme efter timme i takt och otakt. Vi hade instrument som vi skapade en dansbar takt med för bwitimusiken är inte nådig på den punkten, jag minns att ledaren sa att vi lyssnade på ”The Jimi Hendrix och Bwiti music,” vad det nu betyder Trippigare musik får man leta efter, man kan inte lyssna på bwitimusik på samma sätt som västerländsk musik, det är ingen stabil takt att digga till men ändå får man en känsla av att det är rätt. Här är ett exempel: http://www.youtube.com/watch?v=zWf2amOxyCQ
En utav deltagarna, han som aldrig hade trippat förr, han hade en otroligt tydligt dålig tripp. Han kom samma kväll som jag kom dit, han låg i salen när jag gick och la mig där första natten. Vi hälsade på varandra på morgonen men vi pratade inte med varandra, jag märkte att han höll sig för sig själv och jag är inte mr social heller så jag lät honom vara. Han deltog i yogapasset och yogaledaren, stark som en oxe som hon var, drev med honom eftersom han var från Irland. Han svalde det som om det vore bitter medicin.
Under resan låg han bredvid mig, han stönade en del och spydde ohyggligt mycket. På morgonen tände dom rökelse som gjorde att han spydde stenhårt, jag blev också illamående på grund av den association som jag hade skapat till röken. Det var samma rökelse som dom hade tänt under natten så den känsla jag hade under natten infann sig i en mildare form på morgonen när dom tände rökelsen. Illamående och ångest…
Hur som haver hade den blyge Irländske mannen ingen taktkänsla heller, han gungade stelt fram och tillbaka i cirkeln och såg ut att lida hårt. Jag tyckte synd om honom. Jag fick intrycket att han bar på en hel del ångest, ännu mer än jag till och med Han var över 40 och fortfarande rädd för livet, jag vet inte varför han mådde som han gjorde, han kan ju haft en bra uppväxt och fått ångesten senare i livet, oavsett gjorde det ont att se en vuxen man agera som en vilsen 10-åring på ett disco.
Han var först att lämna stället den tredje dagen, han skulle flyga hem med ett tidigt plan. Jag stannade kvar, hjälpte till att städa och fick sedan skjuts till tågstationen så jag kunde åka in till Bristol och flyga hem. Tro fan att jag ser den irländske mannen på flygplatsen när jag kommer dit! Hans plan var inställt eller något i den stilen så han väntade på ett senare plan. Jag klurade ut detta på egen hand för jag var inte i skick att prata med honom. Han såg mig också, nickade skrämt åt mitt håll och höll sig för sig själv. Jag satt och spanade brudar och väntade på mitt plan.
Under resan hem, som tog typ 12h pga planbyte och flera timmars väntan i Bryssel, fick jag extremångest ett par gånger. Känslan är svår att beskriva och efter att ha snackat en del med en terapeut har vi ännu inte kunnat sätta ett korrekt namn på känslan. Det är inte panikångest, dödsångest eller någon annan klassisk typ av ångest. Känslan består i en känsla av limbo, luften jag andas finns inte, den är både extremt tung och extremt lätt, marken svävar i luften och inget betyder något längre. Allt tappar sin mening, inte ens döden spelar någon roll.
Minst två gånger under väntan i Bryssel kom känslan, sista gången var när jag skulle gå på planet till Stockholm, jag var på väg till kön och plötsligt lyfte jag från marken, en hemsk känsla satte sig i bröstkorgen och alla var ute efter mig. Om ni hade sett mig kan jag garantera att ni inte hade märkt något, jag började inte kuta runt eller stirra okontrollerat över allt, jag gled som vanligt och smög in på toan för jag tänkte att jag kanske kunde pissa bort det precis som jag gjorde när jag trippade. Men det gick inte. Tids nog försvann känslan och jag kunde sova en stund på planet. Jag hade varit vaken ett bra tag så det var skönt att få sova en stund.
Dagarna efter trippen var jag full av liv och energi, jag hade en massa saker för mig i hemmet och i skolan. Jag pluggade hårt inför en tenta som jag fick VG på, jag sydde om min labrock, jag planterade blommor och gjorde en massa olika annat också.
Precis innan jag åkte till Wales hade jag börjat gå i terapi, jag sa inget till min terapeut om att jag skulle åka men jag berättade för henne när jag hade kommit hem igen. Hon tog det coolt till min förvåning, idag förstår jag varför men jag trodde hon skulle skälla på mig Tillsammans med henne har jag gått till botten med min ångest som jag har haft en herrans massa år, hon säger att jag är klar med terapin nu så jag har gjort en del framsteg. Vi pratade naturligtvis om ibogatrippen och extremångesten som har kommit 10-20 gånger sedan dess, jag har förstått att om den känslan infinner sig idag behöver jag bara slappna av så löser det sig. Men i början var det tufft.
Så… Efter den här galna resan har jag vänt på många saker i mitt liv, hur mycket iboga har med saken att göra vet jag inte, jag tycker inte det är intressant heller. Det viktiga är att saker och ting är bättre nu.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.