”En knockout på djävulen!”

D är 33 år, hamnade i tonåren i heroinmissbruk och gick på Subutex i fem år – fram till hösten 2011, då han genomgick en ibogainbehandling hos Sara Glatt i Holland. Det här är hans berättelse.

Varför ibogain?
– Jag satt fast i ett subutexmissbruk. Jag har familj – fru och barn. Jag kände att jag måste ta mig ur det här, för min och deras skull.
År 2007 såg D tv-dokumentären Drevet, som följde en kvinna genom en ibogainbehandling i Prag. Michael Korn, grundaren till ibogain.se, medverkade också. Sedan dess har D läst mycket om ibogain på internet.
– Jag såg att det funkade för många men inte alltid. Jag tänkte att jag inte har något att förlora, att det var en chans.
D tog själv kontakt med Sara Glatt och Michael Korn, som i oktober 2011 följde med D till Saras klinik nära Amsterdam. 
Vad hade du för förhoppningar och farhågor?
– Jag tror att 60 procent, minst, handlar om inställningen. Jag var övertygad om att det fungerade. Och det fungerade. 
Ingen oro?
– Det är klart att tanken fanns, att hjärtat skulle kunna stanna. Men jag tänkte att hellre dör jag än lever som en slav under Subutexen som förstör för min familj. För mig var det en win win-situation. Jag hade inget att förlora.
Hur förberedde du dig?
– Sara hade sagt åt mig att dra ner på Subutexen, så jag tog sista dagen innan och inget dagen jag åkte.
D fick först fyra kapslar ibogain.
– Framåt eftermiddagen den första dagen började jag bli dålig. Avtändningen kom. Sara gav mig en kapsel till – och fem minuter senare försvann avtändningen helt. Sedan började karusellen.
D beskriver det som ”till en början en jäkligt behaglig upplevelse”. 
– Jag flyger över gröna ängar, är en fluga eller fjäril, jag klappar hästar och kan kommunicera med dem, jag är uppe i vad jag tror var universum… sedan vänder det. Jag ser min fru få halsen avskuren på Nybrokajen och hennes kropp falla i vattnet som en död fisk, jag svävar in i min lägenhet, plockar upp min dotter och hennes huvud sprängs… Jag vill kliva av karusellen men den bara snurrar vidare.
D beskriver hur flödet av bilder och upplevelser förmedlar insikter.
– Jag ser min mamma, jag ser hålen i barndomen som förmodligen gjorde att jag hamnade i ett missbruk, jag ser mina egna brister som jag själv måste tänka på. Allt blev väldigt tydligt. Jag erkände för mig själv, mitt under det här ruset, att jag har ett stort bekräftelsebehov och att det är något jag måste förhålla mig till.
– Vissa syner är också sådant som jag inte vill prata om. De är så starka. Det var som en hemlighet mellan mig och ibogainet, att ”Det här ska du inte berätta om för någon”. 
Vad hände med karusellen?
– Den planade ut. Jag åkte som på ett rullband i skönt tempo, som i en lång korridor. Nu kan jag prata, kommunicera. Det flashar lite i ögonen men jag har inga syner. Jag åkte på det här långa bandet i nästan två dagar. Efteråt somnade jag som ett barn.
Hur lång var själva karusellen?
– Det kändes som dagar men var nog bara några timmar. Det ringde i öronen hela tiden, som ett surrande, och jag vet att jag tänkte att det där är en klocka, att när det slutar ringa så stannar karusellen. Och precis så var det. 
D beskriver en osynlig men tydlig vägledning under hela den inre resan.
– Det var alltid någon som guidade mig. Ett väsen som förklarade för mig, utan röst och utan ansikte, men som gjorde att allt jag såg fick syfte och sammanhang. Det folk talar om som ”iboga-anden”.
Det fanns en tydligt andlig dimension?
– Jag har aldrig upplevt något liknande med någon annan drog, aldrig i hela mitt liv. Jag kände verkligen att jag uppnår ett högre medvetande just nu. Jag ser hur jag är som person, vad jag måste ändra på. Alla bilder, hemska som goda, fick förklaringar. Och förklaringen återgick alltid till mig. Som min fru på bron, det är ju vad jag har gjort hela tiden, dödat vårt förhållande.

Behandlingen var tuff, säger D. Både fysiskt och själsligt. Han kräktes och pinkade i en hink vid sängen, var torr i munnen, illamående och kände sig utsatt och ensam, trots att han var övervakad hela tiden.
– Varje gång det kom in i någon i rummet blev det som en lättnad i karusellen. ”Just det, jag är inte ensam. Och de vet vad jag går igenom.”
D valde att åka hem ovanligt tidigt efter behandlingen, på den tredje dagen.
– Jag kände mig så jävla stark. Första dagen var jag helt sängliggande, andra dagen var jag uppe. Vi åkte till och med in till Amsterdam och jag kunde gå omkring där. Jag kände starkt att jag ville hem. Jag hade familj, jobb, all min motivation hemma, så Sara släppte iväg mig.
När D kom hem var han utpumpad. Han säger att han var för trött för att äta och för trött för att sova.
– Jag såg det då som en bieffekt av ibogainet, men så här efteråt ser jag ju att det var en del av avtändningen. Fem år på Subutex, det vore konstigt annars. Ibogain är ingen Magic bullet. Det tar bort mitt sug och nästan hela min avtändning, men en del måste jag göra själv. Det gäller bara att trampa på. Och efter ett par tre veckor var jag som en ny människa. Jag mådde bättre än nånsin.
Hur har det här halvåret varit?
– Kanon! Jag har fått ordning på allt. Motivationen är på topp. Fast för ett par veckor sedan fick jag sömnproblem. Jag kände igen symptomen som en lättversion av avtändning – svettningar, sömnlöshet, rastlöshet – så jag ringde Sara. Hon berättade att det är många som rapporterar om att det sex månader efter behandling kan vara som att den sista skiten lämnar kroppen, i ett par dagar eller upp till en vecka. Så jag bet ihop, tänkte att ”okej, det här är sista gången i mitt liv som jag behöver känna så här”. 

D tvekar inte när han sammanfattar vad ibogainet gett honom.
– Ibogainet räddade mig och min familj. Och skulle något av mina barn hamna i missbruk skulle jag inte tveka en sekund. De skulle få en behandling direkt.
Några råd till den som funderar på avgiftning med ibogain?
– Gör det! Vad har du att förlora? Det måste inte funka, men det kan funka. Du kan bara vinna. Du kan ju bli av med ditt missbruk!
Han beskriver hur ibogainet liksom raderat hans kroppsliga minnen av missbruket.
– På min sista dag i Holland kom en heroinmissbrukare som skulle få behandling. Han hade Subutex med sig och lade det på bordet, mitt framför mig, för att Sara skulle kasta det. Och jag känner ingenting. Ingenting! Jag kommer inte ens ihåg hur det är att ta Subutex. Jag kan inte associera till det. Jag har tagit 12-16 milligram Subutex dagligen i fem år – och jag känner ingenting.
Några fler effekter?
– Jag har slutat snusa lössnus och gått över till portion. Kaffe… alltså, hade det inte varit en så inrutad del av min vardag hade jag nog inte ens tänkt på det, men nu har jag lärt mig dricka det igen. Fast ungefär en halv kopp om dagen, inte som förr två eller tre. Och framför allt har människovärdet i stort, hur jag ser på andra människor, ökat i mig. 
Hur då?
– Jag vet inte. På ett sätt var det bara så när jag vaknade, på ett sätt ligger det en förklaring i karusellen. Vissa saker har jag inga svar eller förklaringar till. 
– Jo, och sex! För mig har sex i ett förhållande aldrig varit särskilt viktigt. Lojalitet, att ha kul tillsammans… men inte sex. Nu känner jag mig som värsta hingsten! Efter fem år där Subutexen dödat all lust så kom den tillbaka, större än nånsin. Min fru bara ”jag orkar inte mer!” och jag, efter två minuter, ”igen igen!”. Och det är fortfarande så, ha ha! 
Så… bara bra saker? Inga farhågor eller varningens ord att dela med dig av?
– Nej. Sitter du fast i ett missbruk har du inget att förlora och allt att vinna. Du kan få ett möte med en av de största psykologerna jag nånsin träffat.
Iboga-anden?
– Ja. Faktiskt. Men man ska ha jävligt klart för sig att en ibogainbehandling är tuff. Det är inget man vill göra om. Det är som att stirra djävulen i vitögat. Men sedan… då bär du världen på dina axlar! Inget är omöjligt! Livet och möjligheterna bara fanns där. 
D påpekar också – ”i ärlighetens namn”, säger han – att det inte finns någon bredare forskning kring ibogainets biverkningar.
– Man ska inte tro att det bara är att komma hem till guld och gröna skogar. Du ligger i ett drömlikt tillstånd i två till tre dagar, det är klart det tär. Du kan få svårt att sova, svårt att äta. Räkna med det, var beredd. Det kanske är mitt starkaste tips: Det kan vara jobbigt, men gå för fan inte tillbaka! Det blir bättre! Och vilken seger. En knockout på djävulen. Det gör en oövervinnlig.
Fast på bättre sätt än med droger, låter det som?
– Absolut. Det är äkta. Det är ju du. Det är ren och skär personlig styrka. Du har härdat ut.

D kommer på ännu ett råd han vill dela med sig av.
– För mig var det väldigt viktigt att ha dela det här med den man lever med, oavsett om det är föräldrar, en partner, syskon… Att ha någon som inte själv genomgått det här, prata om hur han eller hon tolkar det här, hur jag tolkar det… att ha någon som inte ser det som hokuspokus. För dig är det ju en verklighet. Du har varit där, nått ett högre medvetande.